Du är ensam

En elev som går sista året på gymnasiet blev kallad till krismöte med rektorn. Det handlar om frånvaro. Eleven säger att hon är omotiverad i skolan. Varpå rektorn svarar ”att det får stå för dig” och att inga andra elever känner så. Hon svarar då att det är väldigt många som känner att motivationen inte finns där. Men det tyckte inte rektorn. Tydligen var det i så fall bara den närmasta kretsen kring henne som delade den känslan.

Läraren som var med på mötet höll käften. Kanske inte så konstigt, rektorn är ju trots allt chefen. Som lärare vill man antagligen visa att man presterar bra nog så att man får behålla jobbet. Samma lärare har i andra sammanhang pratat om att eleverna är omotiverade. Och varför utlyste man ett krismöte på grund av bristande engagemang och närvaro samma vecka?

Det rektorn försöker göra är att individualisera problemet. Säga att du är ensam. Det är dig det är fel på. Visst, vi har väl alla våra personliga problem som inkräktar på skolan till och från. Men det är inte poängen. Poängen är att de är för blinda att se, att skolan som sådan är av den karaktären att man inte vill gå dit. Att den är tråkig och jobbig. Att en del får magsår och andra stressymptom. Att man hellre gör andra saker än att sitta på lektion efter lektion. Vissa biter ihop bättre än andra.

Vad är mitt program då för att göra skolan bra?

Jag har ingen doktrin. Jag har inget program. Jag kritiserar utan att ha en lösning. Oavsett hur många gånger jag hört att man måste ha en lösning om man kritiserar, vara konstruktiv, så tror jag inte att det är sant. Jag behöver inte ha någon lösning. För om vi strävar längre och längre bort från vad vi inte vill ha så kanske nya möjligheter vi aldrig någonsin kunnat föreställa oss träda fram.

Läs även andra bloggares åsikter om:
utbildning, skola, gymnasiet, skolkamp

http://intressant.se/intressant